

TIDNINGEN FÖR SAMISK UNGDOM | |
![]() |
|
Tro, tro, trot om du villÖversättning s 21-22.
DET ÄR JU FAKTISKT INTE ALLS KONSTIGT att man ringer någon när ryggen värker eller näsblodet rinner. Jag berättade entusiastiskt om en närstående till mig som fixade mitt igenmurade öga efter en tuff fotbollsmatch och hur näsblod stoppats flera gånger. - Äh, men vaddå? Ringer du till Kiruna och får hjälp utan att träffa någon? Lägg av… Det var varken första eller sista gången som någon söderöver tittade på mig med nya ögon efter en sådan historia. Men gör jag fel som berättar? Jag är ju stolt över mina fantastiska släktingar och jag känner en oerhörd trygghet över att de finns. Men är risken att vi samer blir ännu mer ”exotiska” och ”underliga” i andras ögon?
2007 KOM MIN BOK ”Sms från Soppero” och i det ursprungliga manuset fanns ett kapitel om att stoppa blod. Jag skrev det men vågade sen inte ha med det i boken. Jag ville inte att historien skulle tappa trovärdighet eller hamna i fantasy-facket. För mig, för oss, är det här naturligt och ingen får skratta åt det eller kalla det påhittat. Så jag strök kapitlet och tänkte: Sverige är inte redo.
NÄSTA SOMMAR kommer uppföljaren på ungdomsboken och nu tänker jag: Nu ska jag våga. Heliga platser, offerplatser, kommer att spela en stor roll. De som vet vad som är möjligt kommer att förstå och för andra läsare får det väl vara fantasy eller ett spännande äventyr. Men vet ni, ibland går det faktiskt att omvända de mest misstroende. Allt man behöver är en kniv. Sommaren 2002 skulle jag och min sambo ha vår första fest för våra respektive kompisgäng. Vi stressade runt och Micke skulle skära upp frukt när han slant med kniven. Såret i fingret blev djupt och blodet pumpade. Han försökte plåstra, men det blödde snabbt igenom. Jag hade tidigare försökt berätta om mina släktingar med ”förmågor” men han hade bara skrattat. Nu tittade jag honom i ögonen och sa: Jag ringer. Jag gjorde det och såret drog ihop sig och slutade blöda. Och sambon var frälst. Hela kvällen gick han runt och visade upp sitt finger och berättade hur det gått till. Och för en gångs skull kunde jag luta mig tillbaka och låta någon annan sköta korståget och mötas av hummanden och höjda ögonbryn.
ANN-HELÉN LAESTADIUS ILLUSTRATION: JON MIHKKAL INGA
"Hej vacker" kommer 2010 på Rabén & Sjögren:
- Du förstår inte, sa mormor. Det kan vara mycket farligt att stöka runt på offerplatser. Det är en helig plats som tillhör det förflutna, där många starka krafter har funnits och finns. - Men hur kan det vara farligt? frågade Agnes. - Du kan få en förbannelse på dig. Men som sagt, ni hann inte ta något, så det är ingen fara, sa mormor snabbt när hon såg flickornas ansikten skuggas av oro. - Tror du verkligen på förbannelser mormor? - Jag vet. Det finns saker som är svåra för utomstående att förstå. För oss är de helt naturliga men för utomstående…
ETZEL CARDENA PÅ LUNDS UNIVERSITET är Sveriges första och enda professor i parapsykologi och hypnologi. När han får frågan om han kan tänka sig att ställa upp på en intervju om att bota på avstånd blir han minst sagt förtjust. Mest för att han har fått kontakt med en same som varit med om sådant. - Jag borde intervjua dig istället, säger han. Varför är folk så skeptiska till förmågan att bota? - Lever man i en kultur där man säger att sådant inte fungerar då tror man inte. De flesta kulturer i västvärlden gör stor skillnad på kropp och psyke. Det behövs mer forskning som inte delar på psykiska och det fysiska. Tror du att det är möjligt att bota och stoppa blod? - Det spelar ingen roll vad jag. Det viktiga är att det finns vetenskapliga bevis. Det finns till exempel rapporter om människor som kan stoppa blod och sätta igång ett blodflöde. Det finns också forskning om hypnos. - Hur går det till när blodet stoppas? - Om jag visste det skulle jag vinna Nobelpriset, ha ha. Vi har ingen aning. Varför använder man det inte i sjukvården? - Hypnos, som inte är så olikt att bota och stämma blod, används av en del läkare för att minska smärta och minska blodförlust, bland annat i Belgien och vid Harvard.
ANN-HELÉN LAESTADIUS
LOUISE BÄCKMAN, PROFESSOR EMERITUS i religionsvetenskap, skriver i ett mejl så här om heliga platser och blodstillan: Att stämma blod är en vida spridd kunskap och den var livsavgörande också i bondesamhället. Offerplatser finns i den samiska berättartraditionen men om den spelar roll i det praktiska livet är diskutabelt. Visserligen minns jag från min barndom gamla människor som "pratade om gamla tider med den och den som offrade" men i realiteten kunde man ingenting bevisa. Jag anser att offertraditionen tillhör vår historia. När den samiska religionen var levande var offerplatserna de "heliga rummen", där firade man gudstjänst. Sejtarna, "offerstenarna", kunde stå på andra, strategiska platser och markera mötet mellan människan och omgivningens herre, det behövde inte vara en offerplats.
Louise Bäckmans boktips: "Bota blod och läka hjärta: samer berättar om bot" av Carola Skott |