Design: Evelyn Frantti

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon är en av Göteborgs sameförenings nyaste och yngsta medlemmar: Evelyn Frantti.

I Karasjok har hon många kusiner och tremänningar. Där är himlen nära. I Göteborg är hon designern som vill förmedla tankar med de kläder hon gör. Fri känner sig Evelyn när hon är på resande fot:

- Särskilt i oktober och april-maj börjar det klia i fötterna.

 

Vid Brunnsparken, där de flesta av Göteborgs spårvagar kör förbi, står jag och väntar på Evelyn Frantti. Det slår mig att alla som går förbi ser precis likadana ut. Samma ljusa platta hår, jeans, och grå eller beige jacka. Jag med. Inte Evelyn Frantti.

 

Det här är tjejen vars pappa nästan fick en av rollerna i filmen Kautokeinoupproret, som upprorsmakare. Och det känns som att det hör hit, till hennes historia. Numera gör Evelyn det hon vill och tycker är fint. Inte just för att sticka ut eller revoltera. Men när hon var 16 år byggde hon en ställning att ha på huvudet. Överst virade hon svart julgransglitter med stjärnor i, som en gloria. Den guppade där över hennes huvud. På ryggen hade hon stora fladdermusvingar från Buttericks. Till vardags.

- Nu är jag 26! Jag vet vad jag gör och behöver inte bevisa vad jag går för. Om någon väljer att döma mig efter hur jag ser ut… Tja… Äh. Det är ju bara tråkigt att man inte kan vara vuxen och ändå tillhöra en subkultur, ha en livsstil, här i Sverige, 2009.

Evelyn är deathrockare. Men mest är hon designer!

 

NÄR HON VAR 21 ÅR flyttade hon ett år till Kirkenes för att jobba och lära känna pappa, som bor där. De åkte flera gånger till Karasjok för att hälsa på släkten.

- Alla kom och hälsade på mig. ”Hej, jag har hört att du är i stan. Jag är din kusin/tremänning. Kom och åk skoter med oss/på grillfest/hälsa på”. Det samiska blev mer verkligt för mig. Jag hittade hem. Och jag älskar verkligen det där med att man är nära släkt när man är tremänningar!

Evelyn pratade finska som barn, med sin mamma. Sakta förstod hon något samiskt ord här och var. Tillsammans med sin farbror läste hon Plupp på samiska för att öva. Karasjok… Hon tänker på släkten. Och på fjällen.

 

 

- JAG SAKNAR VIDDERNA, så karga men ändå så varma. Det kalla och ändå så friska. Himlen är nära där. Ja, det är nära till allting, alla element. Det är du själv som är händelsernas centrum, inte det som händer runtomkring. Inte bussen som går halv nio och sen nästa tio i nio… Jag saknar att lyssna på det som händer i mig, som jag gjorde där. Jag har svårt att hitta en annan sådan plats.

 

Efter några år som liten i Laxälv och Tornio växte Evelyn upp i Luleå. Sjunga var det bästa Evelyn visste som barn. Av mamma fick hon veta att hon hade släkt som höll på med musik. Nämligen Mari Boine, som är Evelyns pappas kusin. 

De tänker själva, båda två! Mer än vanligt och vassare än de flesta, både Mari Boine och Evelyn Frantti. De är två kvinnor och konstnärer som kör sitt race. Utan att darra, som det verkar. Det slår mig efter att ha intervjuat båda inom några veckor. Att fråga Evelyn hur det är att vara kusinbarn till en av Sápmis mesta kändisar slår mig inte ens in. Hon står för sig själv.

 

DET ÄR DET INRE som räknas när Evelyn Frantti designar kläder.

- Jag vill förmedla tankar.

Vilka tankar då?

- Det är ju upp till den som tittar att tänka. Så är det ju med konst. Jag vill gärna att man känner sig upplyft. Men om de som betraktar får negativa tankar, så är det också en tanke som jag har väckt!

Det handlar om att skapa illusioner, drömmar, bilder. Inte om det yttre, som att sortera människor efter kön. När Evelyn pluggade performance art i Haparanda uppträdde hon i målarställ och det var omöjligt att se om hon var en tjej eller kille. Inför publiken målade hon ”My flag”, ett hopkok av samiska, svenska, finska och norska flaggorna.

- Man ska inte behöva rita in på en skala ett till tio hur mycket same man är. ”Du kan inte det och du kan inte det, du får inte vara med och leka”, säger Evelyn och låter för första gången irriterad, arg.

 

HON HAR TÄNKT MYCKET på det samiska på senare år. Bäst är att vara på resande fot, för känslan av tidlöshet. Behovet att flytta på sig, tänker hon har med det samiska att göra. Liksom hennes andlighet, vissheten om att allt hör ihop, en helhet. Precis som hon vill att kläderna ska göra.

- Det är viktigt att det ser äkta ut, som att den här personen alltid har haft de här kläderna på sig. Och kliver ut ur sagan, som prinsessa eller militär…

 

Hon återanvänder material som gamla gardiner, jeans och dockor. Och är noga när hon ritar och syr, användbara kläder. Evelyn gick ut Tillskärarakademin i Göteborg i våras och nu funderar hon på att göra en kollektion för ”citysamer”, inspireras av traditionella koltars snitt och starka färger, hur det tunga yllet faller, tennbroderierna och banden.

- Men det är ju så små broscher. Man måste vara så nära för att se ordentligt. Jag tänker mig mer glitter! Jag vill göra en så här stor silverbrosch, säger Evelyn och måttar en halvmeter med armarna.

Jag hörde någon säga att när en same designar, då är det ”samisk design”. Känner du igen dig?

- Jag gör individuell design. Jag definierar mig själv – som mig själv. Jag vill inte ha någon stämpel på mig eller det jag gör. Det är Evelyns design.

 

TEXT OCH BILDER: PIA SJÖGREN

TECKNING: EVELYN FRANTTI