Nog känner de flesta till att snacket går efter en samefest, vilka som har flirtat och vilka som har smugit iväg från festen tillsammans. Så har det varit i alla tider, men gammalt tillbaka riskerade man också att bli björnskjuten om man var oförsiktig.

– Först satte vi ut en spejare som skulle hålla koll på paret utan att de anade något.  När spejaren ansåg att det var läge att börja jaga gav han klartecken. Under tiden hade man samlat ihop ett gäng ungdomar som ville vara med och björnjakten kunde börja, säger Axel Åhrén, 75, en erfaren björnskytt som varit med flera gånger i Ankarede på den tiden det begav sig.

För att björnskjuta ett par fick de inte vara ett erkänt par och de fick inte komma tillsammans till Ankarede. Gärna skulle det äga rum sent på kvällen för att ertappa paret så mycket som möjligt. När jakten startat smög de sig intill paret utan att bli upptäckta, för att sedan överraska dem och ta dem bar gärning.
– Låg de i tält var det enkelt, då ryckte man bara bort tältduken. Det fanns ju inga golv på tälten på den tiden. När man lyfte duken kunde de ligga där lättklädda och hann inte skyla sig, berättar Axel och fortsätter:
– Ibland blev björnhannen sint, det var ju ingen som ville bli björnskjuten. Det var ju skämmigt! Men det var bara roligare om någon blev arg.

När björnparet väl var skjutet bands de fast tillsammans med lasso och skjutsades runt på en skottkärra, om sådan fanns till hands, på stigarna i Ankaredeskogen. Samtidigt använde de bjällror och sjöng/jojkade för att påkalla uppmärksamhet samt visa upp bytet. Björnskjutning var som ungdomarnas ”grej” men de äldre tyckte också det var roligt och tittade gärna på.
– Björnhonorna ville inte visa sig utan de försökte gömma ansiktet så gott det gick, men efteråt kunde de inte göra annat än att skratta åt det, säger Axel.

För att släppas fria var björnparet tvunget att samla in pengar och koka kaffe för att bjuda de som befann sig på platsen. De som nekade riskerade att doppas i ån.
– En gång björnskjöt vi ett par där hannen blev arg och absolut inte ville koka kaffe, så vi började bära dem mot Storån men då ändrade han sig. Det var tur, för vi hade ju kunna mista dem ner efter strömmen!

När kaffet var kokat och uppdrucket släpptes bytet och folksamlingen skingrades. Björnskjutningen var något de roade sig med på söndagskvällarna i Ankarede då inte var någon dans. Vad Axel känner till är det ingen av de björnskjutna paren som blev ett riktigt par. Och att den samiska seden björnskjutning dog ut i början på sextiotalet tycker han inte gör nåt.
– Det är bra att de slutade med det där, ungdomarna kunde ju bli skrämda.

Men enligt en källa till Nuorat lever traditionen i allra högsta grad kvar. Den senaste jakten hon känner till ägde rum i Ankarede i början på tjugohundratalet eller slutet på nittio.

I den moderna jakten är de gamla kriterierna inte så noga. Numera björnskjuter man de som nyss har blivit ett par, eller de som inte är förlovade eller gifta än. Ett skäl till att det har blivit så är att samhället har förändrats, tror kvinnan. Hon har varit med under några björnskjutningar och är själv rädd att bli björnskjuten.
–  Jag var och hälsade på hos min pojkvän och var livrädd att vi skulle bli björnskjutna. Varje kväll spratt jag till vid minsta lilla ljud och vågade knappt klä av mig vid sängdags! säger kvinnan.

Numer går björnskjutningen ut på att pröva de par som är tillsammans, hur pass de klarar av att samarbeta. Därför motarbetar man dem så mycket man kan genom att släcka elden de ska koka kaffet på, hälla ut vattnet, hålla fast dem med mera. Samtidigt är det en del av leken att paret ska göra motstånd och trotsa. Nuorats källa vill inte att traditionen ska dö ut.
– Det måste ske någon björnskjutning snart, så de som är i 20-25 årsåldern nu får lära sig hur det går till!

Saila-Marie Persson

”För mig var det en heder att bli björnskjuten, det betyder att släkt och vänner accepterat förhållandet.” - en björnskjuten kvinna