Elle Valkeapää tillhör en minoritet i den samiska världen. De som lärt sig rotslöjd och sen inte kunnat släppa det. Hon har nu parat ihop silver och rötter i snart tio år och klarar sig så bra på sin slöjd att hon kan leva på det.
– Jag gillar att göra små saker, jag vet inte varför men desto mindre desto bättre, säger hon.

Elle Valkepää testade rotslöjd som elev på Samernas utbildningscentrum i Anár, och blev såld. Hon slöjdade och slöjdade hela den hösten och mot jul började rötterna hon samlat in under sommaren att ta slut. Elle funderade på hur hon skulle göra för att spara på det lilla rotlager hon hade kvar. Det var så hon kom på att hon kunde blanda upp björkrötterna med silver.

– Jag gillade det så, för rötterna gjorde att silvret plötsligt såg mycket mjukare ut, säger hon.
Samtidigt var hennes syster på väg att gifta sig och Elle behövde nya smycken till bröllopet. Hon utvecklade konceptet, och i dag gör hon broscher, örhängen, halsband och bröllopstiaror av både rötter och silver.  

– Jag har nu suttit två veckor med en bröllopstiara som man ska kunna ha utanpå mössan. Det är nog det största jag någonsin har gjort.
Men hon säger att det inte funkar att sälja sådana stora rotgrejer, det är inte många som vill betala för de veckor det tar att göra en bröllopstiara sydd i björkrötter och silver. Elle Valkeapää tar tillbaka den efter bröllopet och hur ut den till framtida brudar, på samma sätt som man i Kautokeino hyr ut bröllopssilver.

Silvret gör att det går att göra former, som annars hade varit svåra att göra med bara rötter. Hon plockar upp ett halsband i form av en fjäril och säger att det hade varit omöjligt om det inte också var gjort i silver.
– För mig är det roligaste med slöjden att komma på nya grejer. Jag gillar att testa nya material och se hur långt jag kan ta det, menar Elle Valkeapää.
Hon menar att den samiska världen har ändlöst mycket bra material och gillar bland annat att göra smycken av renens klövar.

Rotslöjden användes traditionellt till rena nyttosaker, som kistor, ostformar, saltflaskor. Den tidsödande konstformen har egentligen varit utrotningshotade enda sedan det började komma plastföremål och andra massproducerade köpesgrejer. När behovet av rotslöjd försvann, började kunskaperna om den att sakta dö ut.

I Sverige väcktes den till liv igen av Kitokfamiljen i Unna Cerus på 1940-talet. Det var också Asa Kitok, Ellen Kitok Andersson och Margit Kitok Åström som utvecklade rotslöjden och anpassade den till den nya tiden. De gjorde hårspännen, armband och örhängen. Ellen Kitok Andersson kom också till Anár och Sámi oahpahusguovddaš och lärde nya generationer finska slöjdare rotslöjdens hemligheter.

Elle Valkeapää var den första att blanda rötterna med silver, men trenden har spridit sig och man ser nu även andra slöjdare ta efter. Hon drömmer om att få mer tid att utveckla ny design.
– Det allra bästa är när man får en beställning av en speciell person som man känner eller känner till, till exempel en artist som ska uppträda någonstans och behöver något för just det tillfället. Då kan jag göra något utifrån den personen och platsen. Det var varit så kul att till exempel göra den här tiaran. Men det är hela tiden så, det man gör just nu är det som skänker mest glädje.

Hon jobbar hemma i ett litet hörn och håller precis på att få igång sitt eget företag.
– Rotslöjd är bra på det sättet att man behöver inte mer än ett verktyg och lite vatten. På sommaren kan man sitta vid strandkanten, sticka fötterna i vattnet, och slöjda.

Text: Elin-Anna Labba