Konstnären Tomas Eriksson slog samman en massa byoriginal han vuxit upp med och skapade sitt alterego Håkki. Som Håkki trycker han t-shirts, DJ:ar på ålderdomshem, samlar gamla rövarhistorier, föreläser och har ett eget hårvax. Allt handlar om hur man kan leva lika bra på obygden som inne i stan.

Står ditt alter ego Håkki långt ifrån dig själv?
– Nej egentligen inte. Han saknar inte storstaden, jagar gädda med
hagelbössa och är nöjd. Lite grann som mig.

Vad föreläser du om?
– Jag föreläser om hur det är att växa upp på landet och hela tiden tro att
man är lite sämre än stadsbor. Om det att växa upp i en liten by med 450
invånare och titta på TV och MTV och tro att de saker man gör på landet inte är lika tufft som det man gör i stan. Mina föreläsningar handlar till stor del om obygden, men jag jobbar ju med glesbygden på varierade sätt.

Hur då?
– Tröjorna jag gör säljs i olika butiker, men pengarna går tillbaks till min
lilla by Ljungaverk som ett slags biståndprojekt. Sedan har jag genomfört olika projekt med pensionärer där jag bland annat drar runt och är DJ och spelar gamla vinylskivor. Jag drog runt i kommunen med en byggbarack och samlade in gamla skrönor, sägner och rövarhistorier. Hårvaxet säljs i Sverige, Danmark och Norge och delar av pengarna går tillbaks till Ljungaverk.

Har du några tips till unga människor som inte har lust att flytta till stan utan hitta ett jobb hemma?
– Alltså, vi skjuter oss själva i foten om vi försöker binda fast de unga i bygden. Man behöver många gånger komma bort en sväng. Framför allt så kan det vara så att när man är borta från hemmet, så ser man värdet eller de oanade möjligheterna som kanske finns. Jag hade troligtvis aldrig hamnat där jag är i dag om jag inte pyst iväg och utbildat mig. Min tanke är att om man får kidsen att trivas när de växer upp så är chansen större att de flyttar tillbaks när de blivit äldre. Vi behöver behöriga på glesbygden inom alla områden.  
Men om man inte vill dra iväg eller flytta från byn så ska man inte göra det! Det är ett val det också. Men då måste man liksom klura lite på hur ser min inkomst ut etc. Man förlorar inget i prestige på om man inte flyttar. Det är inte tuffare att bo i Stockholm än att bo i Karesuando, det är bara ett annat val.

Vad har du för planer framöver?
– Min framtidsplaner handlar nog om att utveckla tryckeriet i Ljungaverk och få till en slags alternativ turism som handlar om obygden. Jag är intresserad av det som heter kris-turism. Det finns ju 1 000 platser i Sverige som det är fantastiskt vackert på, men inte lika många där det finns flera stora, döda fabriker som vi har i Ljungaverk. Hur gör jag något positivt av det? Hur säljer jag in det till människor?
Som konstnär idag och kanske särskilt på landet så måste man vara böjlig och foglig åt massa håll. Att endast leva på saker man tillverkar är svårt.

Har du någon egen glesbygdsvision?
– Oj… Jag vill att staten tar mer ansvar i olika frågor. Vi har mycket att lära av Norge i till exempel det som heter kraftpengar. Det går ut på att pengarna beskattas på de platser där kraften kommer ifrån. Våra vatten, och numera vindkrafts-täta, glesbygdskommuner skulle få en helt annan möjlighet att investera i människor och kvalité då.

Elin-Anna Labba