Inger-Anne är jurist, renägare och mamma, just nu mammaledig på heltid. I Nordmalingsmålet var hon både juridiskt och känslomässigt inblandad och levde en tid dagar och nätter med målet.  

“Det är en hisnande tanke, det är egentligen ofattbart att man har varit med om det. Jag levde så mycket med målet att jag tror att det tar ett tag innan jag kommer att greppa det. Jag känner mig faktiskt lite mätt på Nordmalingsmålet nu.

Jag vet faktiskt inte vad det betyder, det ser vi nog om några år. Men det är klart att vi har gått vinnade ur något väldigt stort. Jag tror att vi har ritat om kartan och flyttat om positionerna, men hur det artar sig är för tidigt att säga.
För samebyarna betyder det nog rent praktiskt att man kan slippa att få de här diskussionerna.
Hade vi förlorat i Nordmaling hade det lett till stämningar på andra håll, det är jag rätt så säker på. Det hade spridit sig som en löpeld.

För mig var det utan tvekan störst känslor när vi vann i tingsrätten. Det kändes större än allt annat. Det hade varit en sån väldigt stor uppförsbacke, alla hade ju tippat att vi skulle förlora. Jag till exempel en lärare som före domen sa att det inser du väl att det här kommer ni att förlora.
Domen meddelades samtidigt som John Mikael skulle flytta ner hit med sina renar. Han berättade att när han var på skiljning i Järämä och folk frågade var han skulle lossa sina renar. Han svarade att han skulle ner till Nordmaling och alla reagerade “Herregud, vågar du dit”.

När jag nu ser bilder därifrån känns de som att de visar ganska tydligt hur otroligt lättade vi blev. Det var nästan hystieri och helt overkligt på nåt sätt. Vi har fått rätt, vi har en framtid.Sen som jurist är naturligtvis högsta domstolens dom så oerhört viktig, men jag levde med målet på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när den var i Hovrätten och högsta domstolen. Det var skarpt läge och vi kände igen att vi har en framtid. Efter den blev vi lite självsäkrare och kände att det är klart att vi ska vinna det här.”

Har det förändrat dig?
“Jo, men det har det. Man blir medveten om att vår tillvaro blir satt i fråga. Att ens tillvaro enligt många människor inte är så självklar. För många är det inte så självklart med en liten minoritet som dessutom håller på med något så förlegat som renskötsel, enligt deras sätt att se på det.”

När visste du att du renskötsel skulle bli ditt liv?
“Det visste jag nog egentligen när jag kom hem från USA efter mitt år som utbytesstudent. Det var sommaren 99 och jag var på kalvmärkning. Det var väldigt påtagligt, att det här är precis allt jag vill. Då visste jag att det här lämnar jag inte.

Jag hade varit väldigt sugen på att bege mig ut i världen och göra något annat. Lite som med nordmalingsmålet var jag mätt på renskötseln. Mina föräldrar jobbade dygnet runt, året runt. Det var så mycket. Just då såg jag inget värde i det, lite så att man skäms att man var så. Det var väl lite min revolt. Den där sommaren kände jag herregud, har jag haft det här mitt framför näsan. Jag kände en sån enorm tacksamhet över det.”

Vad tror du att du kommer säga till dina barn I framtiden när de undrar vad det där Nordmalingsmålet är?
“Oj, jag vet inte... Att det var ett stort mål om renanrna rätt att beta där, det är ju det allt handlar om. Att sättet vi lever på kan faktiskt grunda en rätt, vårt sätt att leva är skyddat över tid. Det är så här vi har levt och så här vi ska leva. Vi har flyttat med renen.”

Berättat för: Elin-Anna Labba

När Jim Persson var liten ville han bli renskötare för att få köra motorcykel. I dag är det hans liv. Han har suttit med i domstolen sedan Nordmalingsmålet togs upp första gången i tingsrätten.

”Det här målet är nåt man har startat sin renskötsel med. När det började 1998 hade jag nog nyss börjat med renar, nej, jag hade inte börjat ens. Jag fyller 30 år nu. Man har vuxit med det här målet och det har samtidigt vuxit och vuxit. Det är klart att det blir en oro när man är i sådana här tvister, och i en sån långdragen tvist.

Men jag tycker inte det har förändrat något praktiskt för mig, Rans sameby är ändå inte ner till Nordmaling. Det är längre tillbaka min släkt har varit där. Jag kände mig inte delaktig i det förrän det började i tingsrätten 2005. Det var först då jag förstod vidden av det, hur stort det skulle bli.

Det är precis som Tjernobyl, det har vi också vuxit upp med. Jag tänker att jag kanske i fortsättningen får vara med om att det vänder åt andra hållet. Radioaktiviteten i markerna ebbar ut och vi börjar vinna större domar. Sen kan det komma nya kärnkraftsolyckor, men inom vårt område har vi i alla fall säkrat renbetet.
Jag tror man får se följderna i framtiden. Man hoppas att det ska vara ett stopp det här. Att det ska hejda framfarten av stämningar i Sápmi.
Man kan räkna att varje sida i domen har kostat en miljon kronor. Man har inte råd att processa om man vet att man kan förlora. Det är stora grejer att vi har fått en dom i Högsta domstolen, och jag hoppas verkligen att andra kan använda sig av den.
Sen får man alltid ta skadefrågor, men det kan ju ske överallt.”

Vad minns du bäst från Nordmalingsmålet?
"Den stora grejen för mig är att man har fått sig en riktigt bra historielektion. Det var väldigt nyttigt. Jag hade ingen uppfattning själv i början av målet. Jag satt bara som åhörare och fick lyssna och lära.
Att vi vunnit beror på att våra advokater har lyckats förklara hur renskötseln fungerar. Vi som är i skogen tar det för givet att renarna kräver yta, att vi inte kan använda samma betesland år för år.  

Sen var det för mig en historisk grej att vara på plats i högsta domstolen. Salen i sig var inget att sitta i, men att vi träffades vi samebyar, med ett gemensamt mål. Oavsett om vi kan ha bråk sinsemellan var det här ett gemensamt mål.
Vi har försvarat en rätt vi haft, vi har egentligen inte vunnit."

Vad händer nu?
”Man fortsätter som man har gjort. Det är det som är säkrat, att vi får fortsätta som vi brukar. Jag planerar efter renen, som vi alltid gjort. Det handlar ju om renen. Ska man säga nån som är vinnare är det renen. Han vet inte vart han får vara – men det vet vi.”

Berättat för Elin-Anna Labba

Går fordonsprogrammet i Lycksele, jobbar annars som renskötare i Ubmeje tjeälddie. Ska laga hagar fram till att kalvmärkningarna börjar.  Kan inte tänka sig att jobba med något annat, förutom under de tider på året när det är lä i renskogen och finns tid att göra annat.

När bestämde du dig för att jobba med renar?

”Det är väl sen jag var liten jag har vetat det, att jag vill hålla på. Sen jag föddes nästan. Jag tycker det är roligt att hålla på med djur och få vara ut. Få se renarna är ett nöje. När man får se alla kalvarna på våren och sen följa dem, om de har överlevt. Få märka dem på sommaren.”

Har det bekymrad dig att ni varit indragna i de här konflikterna med markägare?
”Bekymrad och bekymrad… Ja, men det blir ju svårare och svårare. Det är klimatförändringar och sånt. Snön försvinner fortare nu än tidigare, tycker jag.”

Men du har inte varit så orolig för hur domstolsprocessen skulle sluta?
”Nej, jag har inte funderat på det förrän nu när man har sett hur det har blivit. Det är bra att vi vann, för då kan man fara dit ner över och se hur betet är där.”
Vad betyder det tror du, att samebyarna vann?
” Det betyder nog mycket att vinna. Vi får som ett bättre självförtroende. Det skulle ha varit taskigt om vi förlorade. Då hade vi nog tappat allt självförtroende.”

Hur ser du på framtiden?
”Jag hoppas att vi alltid kommer att kunna fortsätta med renskötsel. Det hoppas jag.”

Berättat för: Elin-Anna Labba