Bössan knallade. Goalkejávris stillhet slets sönder. Ute på sjön hördes ett fruktansvärt oväsen. En stor, kraftfull fågel slog med vingarna och vattnet sprutade åt alla håll. Den sträckte sin vita kropp upp mot himlen, men förmådde inte lyfta. Den skrek ut sin bittra smärta mot fjällen.

Fan också! Varför dör den inte, tänkte jag ilsket. Hade jag inte träffat rätt? Jag tyckte nog att jag hade träffat bra. Det var ju alldeles vindstilla, hur kunde det ha gått så dåligt? Jag såg på fågeln, som försökte lyfta men inte orkade. Den verkade släpa den ena vingen efter sig. Kanske den var skadad. Den fortsatte slå med vingarna, men började samtidigt simma mot stranden. Snart var den framme vid strandkanten och släpade sig upp på torr mark. Där föll den ihop.

Jag släppte hagelbössan och satte mig på en tuva. Jag var arg på mig själv för att jag hade träffat svanen så dåligt, men jag var också besviken, jag hade inte trott att jag var så klantig. Jag hade skjutit på svanarna i ilska, jag hade inte tänkt längre än att det var ett sätt att få utlopp för mitt glödande hat. Ett hat så stort och så djupt att det verkade som om det aldrig skulle släppa taget helt, oberoende av hur roligt eller hur ledsamt jag hade det. Och det var inget jag kunde göra åt det. Precis som jag inte kunde göra nåt åt svanen som jag hade skadat.

Jag orkade inte gå fram till den och ta livet av den, inte nu längre, när jag hade gjort en så stor orätt. Det var mitt eget fel, när jag var som ett barn, en så usel skytt att jag inte träffade en stor fågel på hundra meter ens. Jag hade kanske inte dugt till att hålla bössan stilla.

Jag tänkte på mina brister, på hur räddhågad och känslig jag var. Jag tålde ingenting innan tårarna började rinna. Så hade jag varit ända sen barndomen, och pappa hade alltid kritiserat mig. Även nu kände hur klumpen i halsen växte, och hur tårarna fyllde ögonen. Jag lutade huvudet i händerna och försökte stoppa tårarna som ville börja rinna som en enveten vårflod.

På andra sidan sjön hördes den sårade svanen skrika ut sin smärta. Jag lyfte på huvudet och såg uppåt. Den låg kvar på samma ställe och darrade lite. Det som nyss hade varit en vacker fågel, som elegant gled omkring på sjön med sin make och åt av den späda vårgrönskan, verkade nu så eländig och ensam.

Svanens utsatthet påminde om något. Det högg i hjärtat som den vassaste kniv när jag upptäckte att den påminde mig om det som hade fått mig att köra till sjön den tidiga morgonen. En hemlighet så ful och solkig att den aldrig borde ha skett. Den påminde mig om min lillasyster Márjá. Lilla Márjá, som bara var elva år gammal, fick verkligen lida. Och allt var mitt fel... Nog skulle jag ha kunnat stoppa det som hände inom de fyra väggarna i vårt hus. Men jag var så skraj och maktlös. Jag vågade inte göra det som behövdes. Det som jag i mitt hjärta visste var det rätta.

Rödglödande vrede fyllde mig åter, som den hade gjort oftare och oftare på sista tiden. Jag grävde fram samekniven ur säcken, skar av en videkvist och började tälja på den. Jag täljde med häftiga rörelser tills vreden började svalna och jag kunde tänka klart igen. Jag slöt ögonen. Inne i huvudet dök bilder fram, som en liten teaterföreställning.

Jag såg mitt hem, och hur det hade förändrats sedan mamma dog i kräfta, alltför ung. Jag såg hur pappa hade blivit dystrare och tystare, och hur hans blick blev allt svartare och tommare. Han sörjde mamma djupt. Vid den tiden var Márjá nio år. Vi saknade alla mamma. Tiderna förändrades. Men det var inte förrän ett halvår senare som det blev verkligt illa, särskilt för lilla Márjá.

Jag glömmer aldrig den första gången hon kom klättrande upp i min säng med tårfyllda ögon. Hennes späda kropp darrade nåt fruktansvärt och det enda hon orkade få fram var: ”Brorsan, håll om mig”. Den gången trodde jag att hon kanske hade haft mardrömmar eller att hon kanske hade sörjt mamma så mycket att hon inte kunde somna.

Det var inte förrän jag den natten hörde ljud från övervåningen, tunga flåsningar och min lillasyster som grät, som jag förstod vad hon egentligen blev utsatt för. Men jag är så räddhågsen att jag inte skulle ha vågat göra något åt det då. Och så hade det nu hållit på i tre år, inte hela tiden,, men det slutade inte. Det verkade som om det blev värre under mörkertiden.

Plötsligt hördes vingar som piskade mot vattnet. Jag tänkte att svanen kanske ändå hade klarat av att lyfta, och öppnade ögonen. Det var inte den skadade svanen som hade flugit upp, utan det var maken som hade landat några tiotal meter ifrån den. Den hade kanske farit för att söka efter sin livskamrat och hört dess skrik. Fågeln verkade inte riktigt veta vad den skulle göra, men simmade fram och tillbaka nära sin vän. Den stannade till och tittade mot stranden, innan den tycktes bestämma sig. Den simmade rakt emot sin kamrat. När den hade kommit ganska nära lyfte den sårade svanen hastigt på huvudet och den andra ryckte till och lyfte vingarna.

Svanen på stranden bara såg på den, precis som om den bad om hjälp. Sedan simmade den andra svanen fram till den och vilade med sin hals på kamratens. Så låg de en lång stund innan den andra också lade sig på stranden. Fåglarna verkade tycka så bra om varandra. Det kändes en gränslös kärlek och tillit mellan de två.

Jag kände åter hur en tår rann utför min kind. Jag kom ihåg hur pappa alltid hade retat mig för att jag var så vek, som en liten flicka som inte tålde nånting. Han brukade alltid klaga på att jag var så harhjärtad och ingen riktig pojke. Och att jag alltid bara teg och bet ihop så att jag ibland fick sår på insidan av kinden. Jag hörde när pappa suckade ljudligt och sedan tyst sa till lillasyster; Berätta inte det här för någon... Det är mellan oss två, vår egen vackra, varma lilla hemlighet. Eller hur, lilltösen...

Det kändes i hjärtat när jag äntligen bestämde mig. Jag kände mig hundra kilo lättare. Jag grep hårdare tag om kniven och reste mig upp. Jag skulle klara av det. Jag måste rätta till allt orätt. Det kunde inte hjälpas, jag kunde inte längre låta det fortsätta. Jag började gå längs stranden, klev genom dvärgbjörken och hoppade över tuvorna. Till sist kom jag fram dit jag hade tänkt.

Svanen hoppade upp på benen, bredde ut vingarna och började väsa åt mig, den var skräckslagen. Jag såg den rätt i ögonen och sade stilla: ”Jag måste avsluta det här, det kan inte fortsätta längre. Det medför inget gott åt någon, och det kommer bara att öka lidandet för dig och din make”.

Så klev jag fram till svanarna. Den friska svanen måste ge sig och simmade iväg. Jag hade haft rätt, jag hade träffat svanen i höger vinge. Vingen var helt obrukbar, haglen hade knäckt benen i den. Svanen lyfte på huvudet och såg på mig. Jag såg smärta och sorg i de ögonen, det var som om den bad mig om hjälp. Jag tvekade inte, jag visste att jag nu gjorde det rätta. Sedan stack jag svanen i hjärtat, och den suckade en gång innan den dog. Jag såg hur kroppen slappnade av, och hur smärtan äntligen släppte. Jag smekte den en gång innan jag hoppade upp, kastade kniven på marken och skrek mot fjällen: ”Lilla Márjá, nu kommer jag och hjälper dig! Alltför länge har du fått lida, men nu ska det ta slut”.

När jag satte mig på fyrhjulingen såg jag i det samma hur en stor vit svan lyfte mot den blå himlen.

Elle Sárá Oskal